"Death is a promise made to us at birth". - It still hurts.

Heey!

Jag har varit en riktigt dålig bloggare den senaste tiden och jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Jag skulle kunna säga att det är p.g.a. att min farfar (Ulfs pappa) gick bort i söndags men jag vet inte om det bara skulle vara ett påstående. Hur som helst har det såklart varit jobbigt men min familj är ganska lugn. Hittills har jag varit den enda som gråtit och det känns faktiskt ganska skönt att alla inte går omkring och sörjer. Det hade varit mycket mer påtagligt då.

När jag har pratat om döden så har jag alltid kunnat säga att ingen av mina mor- eller farföräldrar är döda och det har i och för sig aldrig varit sant under min livstid men det har ändå gått att säga. Inte längre. Konstigt det blev.. såhär står det till:

Min biologiska farmor är död sedan 14 år tillbaka. Jag träffade aldrig henne och hon är begravd i Algeriet så jag har aldrig besökt hennes grav. Trots att min farmor inte ville ta hand om min pappa och trots att jag säkert inte skulle ha tyckt om henne så drömmer jag ibland om att farmor skulle bo i ett fint, vitt hus, göra sådana där saker som farmödrar gör och gilla mig, såklart.
Min biologiska farfar kan vara död men jag hoppas att han lever. Han är från Frankrike och om det är den personen som farmor sa att det var så har han varit vd för Paris Banque Nationale. Jag har tänkt att jag vill söka upp honom men jag vet inte om jag vågar.
Min mormor och morfar lever, dock inte tillsammans.
Min fosterfarmor (pappas fostermor) är 95 år och bor på Gotland. Jag har träffat henne en gång och skulle gärna vilja träffa henne igen.
Min farmor (Ulfs mamma) är ganska ung och frisk och nog den snällaste någonsin.

Min farfar, som jag sorgligt nog inte började kalla farfar förrän efter hans död, lever som sagt inte längre och jag kan bara inte greppa det. Jag har alltid haft känslorna nära till hands om man kan säga så men när det kommer till döden blir jag lite ställd på något sätt. I alla fall nu. Det är svårt.

Vila i frid, farfar. Du har alltid behandlat mig som ditt riktiga barnbarn och jag är så glad för det. Tack.









Det här inlägget kanske var lite för personligt, jag vet inte. Jag kände bara att jag var tvungen att få ut det på något sätt och..ja, det är allt jag kan säga. 

xxx, Lily